Forventningens adventssøndag

Det er 2. søndag i advent og i dag tenner vi to lys i adventsstaken vår:

Når tenner vi det andre lys,
da kan vi bedre se.
Vi venter på at Gud, vår Far,
vil gi sin sønn hit ned.

Det er forventningene til Jesu gjenkomst som preger dagens tekster og det gjør at vi møter en tekst fra Lukas som kan virke skremmende. Tegnene som varsler Jesus gjenkomst beskrives som skremmende flere steder i Bibelen. Til tross for det er Jesu gjenkomst noe positivt som vi kan glede oss til, og selve gjenkomsten er nettopp beskrevet slik: "Da skal de se Menneskesønnen komme i skyen med stor makt og herlighet.".
Dagens tekst er hentet fra Lukasevangeliet:

Det skal vise seg tegn i sol og måne og stjerner, og på jorden skal folkene bli grepet av angst og rådløshet i larmen fra hav og brenninger. Mennesker skal forgå av redsel og gru for det som kommer over jorden. For himmelens krefter skal rokkes. Da skal de se Menneskesønnen komme i skyen med stor makt og herlighet. Men når dette begynner å skje, da rett dere opp og løft hodet! For da skal dere snart bli satt fri.» Han fortalte dem en lignelse:
«Se på fikentreet og alle andre trær! Når dere ser at de springer ut, vet dere av dere selv at nå er sommeren nær. Slik skal også dere vite, når dere ser dette skje, at Guds rike er nær. Sannelig, jeg sier dere: Denne slekt skal ikke forgå før alt dette skjer. Himmel og jord skal forgå, men mine ord skal aldri forgå. Luk. 21,25-33

Det er smertefullt når sommeren kommer, her er Karin Boyes dikt "Ja visst gör det ont", som taler om noe av denne smerten, som jeg tenker meg hører sammen med Jesu gjenkomst og da særlig i forkant av den:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

En dag skal Jesus komme igjen - er du forberedt? er du reiseklar?